Slutet. Det riktiga slutet.

Så kom det då äntligen. Beslutet. Införskaffandet. Synthen.

Det blev en Korg Minilouge XD. Jag föll för den fina blandningen av analog, polyfont och små digitala hjälpmedel i form av effekter och en tredje oscillator. Den sistnämnda går att variera något hysteriskt och nya varianter går att ladda in i synthen. Det skänker en känsla av att det både är ett bra ställa att börja på, samt en möjlighet att växa med.

Efter några dagar tillsammans med den måste jag säga att jag är mycket nöjd och har hur roligt som helst i mitt utforskande. Visst kan jag känna att möjligheterna till än mer galna patchningar vore spännande och vem vet, det kanske kommer i framtiden. Modulsyntharnas värld är spännande och mystisk. Men det är en framtidssaga, som ligger utanför ramarna för den här bloggen.

Den återupplivade synthgrisen blev inte långvarig och hade inte samma glöd som när den ursprungligen skrevs, men det var inte heller tanken. Förutsättningarna har varit hela andra den här gången. På gott och ont. När jag ser tillbaka på bloggen och mina tankar, de ekonomiska utmaningarna och den genuina längtan så fanns då, så kan jag stundtals bli lite avundsjuk. Ibland är det mer givande att få längta efter saker än att bara kunna förverkliga dem när man själv känner för det. Men oavsett vad så det känns märkligt tillfredsställande att ha tagit upp bloggen igen och gett den ett värdigt avslut. Och så har jag ju en synth. En riktig!

Så nu avslutar vi det här och sätter oss och skruvar lite ljud istället.

Andra alternativ

Behringer Model D

Korg Minilouge XD fortsätter att locka och jag har insett att jag både är bekväm med prestanda och prisnivå. Men det finns ju alltid konkurrenter man lockas av. Behringer har ju både sin Model D och Poly D. Model D är en Moog-klon som efterapar MiniMoog så pass mycket att det nästan känns som ett lagbrott. Men den kostar å andra sidan bara en tiondel av originalet (som dessutom inte längre tillverkas). Då jag har en svår MiniMoog-fetisch är det här något som lockar starkt, trots att den är monofon.

Behringer Poly D

Hoppar man upp ett steg så hittar man Poly D. Vilket är Behringers tolkning av hur en MiniMoog på steroider skulle se ut. Nu börjar vi prata om ett synnerligen potent instrument, men jag är inte helt övertygad av den inbyggda effektdelen eller prislappen – även om den sistnämnda helt klart är bra sett till liknande prestanda från andra tillverkare.

Jag är även något trollbunden av Behringers och Moogs semimodulära små leksaker. Moog Mother 32 och Behringer Neutron. Patchkablarnas förbjudna frukt fortsätter att locka.

Moog Mother 32

Behringer Neutron

Ja, det är inte lätt att välja synth.

Det stora vemodet

Tvehågsenheten inför synthköpet har varit stor. Utmaningen ligger att identifiera ett instrument som ligger på en ”lagom” nivå. Något som går att växa med, men som inte är onödigt kostsamt. Det är väldigt lätt att hamna i en ändlös cirkel av ”…men om jag lägger till en tusenlapp eller två”. Då står man till slut där och har resonerat sig fram till att en Moog One för 90 000:-  är det enda vettiga alternativet.

Moog One 16.

Samma sak med funderingarna kring analog vs digital. Analogpuritanerna vill ofta göra gällande att det är det enda riktigt välljudande alternativet, det som låter ”på riktigt”. Men för min egen del kan det bli lite väl mycket ”vinylreligiositet” av det hela. För mig är den främsta lockelsen med det analoga själva enkelheten. Inget menykrafs och dolda förmågor. Om en digital synth kan leverera det, så ser jag inga problem med det. Nord-familjen lockar således fortfarande, även om prislapparna där är lite väl höga.

Nord Lead A1

Det nya svart i synthvärlden verkar överlag vara en hybrid. En helt analog signalväg, men med datorstöd i form av effekter och möjligheter att spara ljud med mera. Något sådant verkar ju angenämt.

Mina tama gamar har därför börjat cirkulera runt Korg Minilouge XD. En polyfon synth med två analoga och en digital oscillator, samt en digital effektmodul och inbyggd sequencer. Den har ett litet mått av menybläddrande, men efter att ha bläddrat där hos den lokala musikhandlaren måste jag tillstå att det är inom rimlighetens gränser, intuitivt och endast innehåller ”sällanfunktioner”.

Korg Minilouge XD

Men på andra sidan staketet betar de fylligare nötkreaturen. Moog:arna, Prophet:erna och Nord:arna. Ja, vi får se var det här landar.

Man behöver tydligen en trummaskin också.

Efter ett antal timmar med den nya familjemedlemmen Arturia Key step, så måste jag säga att det enda som är värre än att sitta och bläddra i en massa digitala menyer, är att arbeta ett verktyg som har en massa dold funktionalitet, men som saknar digitala menyer. Men nu tror jag att jag har fått den att fungera som jag vill. Den kommer någorlunda bra överens med iPad:en. Det gäller att koppla ihop dem i rätt ordning bara. Annars vill inte paddan vara med.  

Ett problem är dock att den lilla pjäsen inte ger ifrån sig några metronomljud när man ska spela in en sekvens. Namnet antyder förvisso att den primärt är tänkt att användas som ”step sequencer”, det vill säga att man matar in en not i taget på den. Men den sortens tålamod har inte jag. Jag vill spela in sekvenserna live! För att det ska fungera behöver man koppla ihop den med en trummaskin eller liknande. Det är ju lite tråkigt, men å andra sidan är det väl vettigt att något sorts trumkomp när man ska jamma med sig själv (vilket ju var anledningen till att jag skaffade en sequencer till att börja med).

Som hårdrockare har jag en reflexmässig skepsis mot trummaskiner, men det kanske är dags att utmana den. En enkel och anspråkslös liten rytmmaskin har väl ingen dött av!

En snabb inventering av marknaden kokade ner det hela till tre olika alternativ. Pocket Operators PO-12, Korg Volca Drums eller Elektron Model Samples.

Lilla PO-12 ser lite ut som en trasig miniräknare och har fördelaktigt nog en prislapp som matchar utseendet. Ljudmässigt så fungerar den dock, men att den inte har midi och är batteridriven är klara minustecken.

 

Pocket Operators PO-12

Elektron Model Samples

Korg Volca Drums

Korg Volca Drums ser ut lite som en trummaskin känns rent själsligt. Som en novembergrå Volvo 240. Den verkar dock lite rolig att leka med, så initialt lutade jag åt den, men efter samtal med Alexander så påpekade han uppmärksamt att man måste skruva alla ljud på den själv. Skruva ljud är ju skoj, men det vill jag ju göra på synthen, inte så mycket på trummaskinen. Tror jag inte i alla fall.

Jakten ledde mig till sist fram till Elektron Model Samples. Verkar vara en ganska underhållande pjäs med väldigt många knappar som direkt kontrollerar de flesta parametrar. Dessutom över 300 färdiga ljud (som går att skruva på om man vill), samt möjligheten att lägga in egna samplingar. Att den dessutom verkar enkel att programmera för att ge ganska varierande trumkomp gjorde att den kändes som ett bra val.

Så det blev en sådan. 

Nu behöver jag bara en synth också.

Sequencer

Jag har tänkt lite. Synthen ska ju in. Men om jag nu har betalat en liten slant för att leka med synthappar (det finns en massa gratisappar, men då jag har en svår förälskelse i allt som det står Moog på, så köpte jag givetvis Minimoog-appen), så är det ju dumt att inte nyttja den investeringen. Jag menar, jag skulle ju kunna köpa en liten midikeyboard också. Då skulle jag ju på sätt och vis ha två synthar – en riktig och en på låtsas. Om jag dessutom tar en som har en inbyggd sequencer, så kan jag ju jamma med mig själv.

Minimoog model D, iPad-versionen

Jag lockades initialt av Arturias Beat Step Pro. Flera sequencers (sic) i en och samma burk, dessutom med möjlighet att mappa upp en del kontroller via midi. Jag inser för övrigt nu att svengelskan är oundviklig i de här sammanhangen. Men jag behöver ju inte fler seuqencers och dessutom är den monofon och det känns tarvligt.

 

Arturia Beat Step Pro

Men polyfona leksaker med flera och långa sequencer-spår kostar pengar. Mycket pengar. Jag har inget emot att lägga mycket pengar på ett gediget instrument (mitt lönekonto har däremot åsikter om det), men en sequencer är ju inte ett instrument. Det är en miniräknare med taktkänsla.

Som tur var så erbjuder Arturia ett alternativ som både är billigt och ganska välrenommerat, om man får tro folk på internet. Deras lilla Key Step.

Arturia Key Step

 Så jag köpte en sån. Nu behöver jag bara en kabel för att koppla ihop den med min iPad.

 Ja, och en synth,

Alexanders synth

Alexander har också en synth. Eller, tja, han har flera. Men han har en ny, tuff liten sak. En Arturia Minibrute 2. Jag fick leka med den häromveckan. Det är en analog synth, helt utan menyer och annat jox. Allt du behöver har du framför dig. Fullstora tangenter har den också, det är en bra bonus. Men det riktigt roliga med den är att den är semimodulär och har en patchbay. För det otränade ögat ser det bara ut som en samling hål på chassit, men det ger dig möjligheter att styra om synthens signaler på de mest innovativa sätt.

Arturia minibrute 2

Den modulära delen av synthvärlden har jag hittills valt att undvika. Inledningsvis för att det verkade för svårt, men nu när jag har lite koll på bitarna så är det primärt av ekonomiska skäl. Man måste inte köpa allting och bygga en jättevägg av moduler när man börjar syssla med modulsynthar. Risken är bara stor att man gör det ändå.

Så det får bli en synth utan den sortens frestelser. Tror jag.

I smyg…

Jag har fuskat en del. I väntan på synthen har jag pillat lite med några olika appar (Primer synth och Mini Moog model D-appen) och tittat en hel del på YouTube för att få en bättre förståelse för ljudsyntes. Börjar faktiskt få sakerna att låta ganska bra. Men det digitala gränssnittet gör mig än mer övertygad om att den synth jag ska ha måste ha massa fysiska kontroller. Jag vill ha det överskådligt, taktilt och tydligt. Misstänker att det är samma ådra som gör att jag alltid har föredragit brädspel framför datorspel.

MiniMoog – helt rätt

Waldorf Blofeld – helt fel

Att komma in i garderoben

Minimalism är ledmotivet i min inredningsfilosofi. Jag vill således inte ha en synthpark mitt i vardagsrummet. Nej, synthen, hur efterlängtad den än är, kommer att få leva ett undanskymt liv. Precis som alla andra prylar i mitt liv.

Därför är den enda rimliga lösningen att bygga en synthgarderob. Extra uppsättningar kläder känns överflödigt, när alternativet är en synth. Så operation blås rent garderoben genomfördes och innehållet skänktes till välgörenhet (i den mån mina begagnade kläder kan ses som välgörenhet). Jag plockade dessutom fram min allra händigaste sida. Hyllor sågades till, jag drog in el i garderoben och försökte göra allting fint inför synthens ankomst.

Bered en väg för Synthen!

Men varför?

Varför väcka liv i en åtta år gammal blogg? Jo, för att min högra hjärnhalva har en del otalt med min vänstra och då brukar det hjälpa processen att skriva lite om det. För min egen skull liksom.

Många saker har hänt sedan den ursprungliga Synthgrisen startades. En skilsmässa, några flyttar och lite sånt jox. Men framför allt så har en massa års harvande i coverbandssvängen sett till att döda de få droppar kärlek till musiken som fanns. Missförstå mig rätt, jag har haft otroligt roligt med musiken genom åren, men jag borde slutat att ha det som inkomstkälla några år tidigare.

Men musiken, egentligen all konst, är ett envist ogräs. Du kan bränna ner det fullständigt, men tids nog kommer det att börja gro igen. En andligare person skulle säkert kunna säga något djupt och insiktsfullt om det. Jag väljer mer att se det som någon sorts mental fristad, ett sätt att vila hjärnan från vardagens bekymmer. Gör man det i rätt mängd och på rätt sätt blir det ett fantastiskt verktyg för att skapa harmoni i tillvaron.

För mig började resan tillbaka med pianot. Jag valde att investera i ett riktigt bra digitalpiano. En episod av ”jag struntar faktiskt fullständigt i vad det här kostar”. Vilket även kanske kan ge en indikation om att privatekonomin inte är lika svag som den var när bloggen föddes.

Även om gitarren är mitt primära instrument, är pianot det som skänkt mig störst glädje genom åren. Och om sanningen ska fram så slocknade min längtan efter skalövningar på gitarren för mer än tjugo år sedan. Pianot har jag däremot aldrig tröttnat på att öva på – även om jag väldigt sällan är särskilt disciplinerad när jag gör det (och ibland har haft många års uppehåll på grund av ekonomin). Stunderna vid pianot började sakta få det musikaliska ogräset att gro igen. Men den här gången helt utan längtan efter att stå på scenen. Bara ett fridfullt sätt att utforska delar av min egen hjärna.

Men vad har det här med synthar att göra då? Jo, jag är missnöjd med hur Synthgrisen avslutades. Det blev ju ingen synth! Jag valde att köpa en ”rompler” – coverbandsmusikerns självklara och tråkiga val. Och när det musikaliska ogräset frodas, så kommer även den uppdämda längtan efter att utforska den ljudskapande delen av det. Det kan ha fått en knuff på vägen av att min kompis Alexander köpte en synth. Alexander är min idol och om han har en synth så vill jag också ha en synth. Men i grund och botten handlar det om samma fascination som en gång startade den ursprungliga bloggen. Det är något otroligt spännande med hur lite elektricitet kan formas till de mest fantastiska och unika ljud. Klaviaturfärdigheterna har jag ju redan, så nu behöver jag ju bara lära mig skruva ljud. Ja, och köpa en synth också.

Eller kanske två.

Synthgrisen – återuppståndelsen

Vad är det här?

Vad står på?

Fläsket rör på sig. Håll i er: Synthgrisen är på väg tillbaka.

Mer info kommer inom kort.