Myten säger att den legendariske bluesgitarristen Robert Johnson från början var en ganska usel gitarrist som buades av scenen när han spelade. Han ska sedan ha försvunnit under några år, för att sedan komma tillbaka som en av den tidiga bluesens verkliga giganter. I den amerikanska södern kunde detta givetvis bara förklaras med att han sålt sin själ till djävulen i utbyte mot lite vassa chops på gitarren. Många av er är säkert bekanta med storyn genom den småsöta filmen Crossroads med han den där Karate Kid-Raffe och gitarrfantomen Steve Vai.
Synthgrisen, numera bosatt i Sveriges svar på den amerikanska södern: Jakobsberg, har nu kommit fram till samma vägskäl som Blues-Robban en gång besökte. Men nu handlar inte dealen om själ mot talang, utan om en from och kristen synthesizer eller en smutsig och ondskefull rompler.
Rompler. Substantiv. Engelskt slanguttryck för digitalt klaviatur vars ljudbank i huvudsak består av samplingar. Att jämföras med en synth, där användaren själv skapar ljudet från scratch. Den förra är en Ikeamöbel, den senare en bit trä och några verktyg. Helfabrikat vs hemlagat. Ja, ni hajar.
Synthen är verktyget i den ädla konsten ljuddesign. Trilsken, svårmodig och kräver åratal av träning för att låta bra. Romplern är livemusikerns vän – enkel och effektiv.
It all boils down to vilket fokus jag vill ha. Tanken med grisen var en synth. Punkt. Sitta hemma och skriva fram kosmiska ljud och bara må bra. Men tillvaron har förändrats lite. Det vore trevligt med en lite bättre rigg till livegigen. Just nu består den av min älskade Korg SV-1 som grundpelare och den inte alls särskilt roliga Korg X50 som utfyllnad.
Muffinmannens nuvarande rigg.
Å andra sidan är det mest jag själv som besväras av X50s kvalitetsbrister. Fulla människor som ylar efter Springsteen-låtar klockan ett på natten är nog inte lika petiga med ljudbilden. Frågan är om Muffinmannen själv kan leva med det?
Det som framför allt talar för en renodlad synth är det faktum att jag inte har någon. Faktum är att jag aldrig har haft någon (vilket mina tappra försök till ljuddesign tydligt indikerar. För er som inte minns: Ett litet steg för Muffinmannen). Ljuddesign är en helt ny del av musiken för mig. Terra Incognita. Och få saker är ju så tillfredsställande som att hitta nya sätt att kanalisera sin konstnärlighet på. Frågan är bara om det behovet är lika starkt?
Vad har då allt det här med Robert Johnson att göra? Jo, nu är det nämligen som så att Kurzweil har släppt sin 61-tangenterversion av sitt nya flaggskep PC3K (ett av få monster som grisen skulle kunna tänkas ha råd med). Med en sådan pjäs ovanpå SV-1:an skulle Muffinmannen låta finfint i alla situationer. Tja, om man frånser det faktum att jag fortfarande inte har en Hammond B3 med en liten MiniMoog på toppen precis till höger om pianoriggen, vill säga. Men ge mig ett sexsiffrigt belopp och ett par starka roddare så löser sig det också.
Nu kom vi bort från ämnet igen.
Jaja, summa sumarum. Synthgrisen står vid the crossroads. Är han ädel och kör vidare på synthspåret eller säljer han röven till Belsebub för en quick fix i form av en rompler?
synthgrisen 