Trumsynthar, synthtrummor och en kille som aldrig skulle använda dem.

R.I.P. Scott Columbus

Ytterligare en rockikon har lämnat oss: Scott Columbus från Manowar.

Ord räcker inte till för att beskriva vad Scott och de andra i Manowar betydde för mig under tonåren. Tillsammans med Iron Maiden utgjorde de fundamentet för min hårdrocksfostran. The Drums of Doom har tystnat för gott.

Ronnie och Scott

De tillfällen under karriären, några år på 90-talet och från 2008 och framåt, då han valde att inte spela med Manowar blev det uppenbart hur viktig han var för bandets sound. All heder åt Rhino och Donnie Hamzik – men endast Scott kunde leverera det där raka, enkla och blytunga.

I en intervju från 2010 berättade Scott att han lämnade Manowar på grund av att mycket i det han tyckte var musikens själ hade gått förlorat hos bandet. Det handlade inte längre om rock n roll. Manowar hade blivit ett ”klipp och klistra”-projekt. Datorerna utgjorde för stor del av det hela. Scott var killen som ville kliva in i studion och jamma medan bandet rullade. Scott gillade inte synthtrummor. Scott slog sönder synthtrummor.

Hail and kill, Scott! Din musik lever kvar.

Nu är ju inte Muffinmannen Scott Columbus. Jag älskar att spela trummor, men om jag någonsin kommer att köpa ett eget kit blir det nog digitalt. Tyvärr. Inte lika roligt, men praktiskt. Förlåt, Scott.

Har spenderat ett flertal lunchraster nere på Musikbörsen, jammandes på små söta V-drums från Roland. Det är lite terapeutiskt att gå loss till någon förprogrammerad dänga. Muffinmannens stora förebilder när det gäller trumspel är Keith Moon (obegåvad, galen och supercharmig) och Vinny Appice (Spontan, smakfull och ännu mer spontan). 20 lakan för en synth eller ett trumset? Åh, frestelserna radar upp sig!

Klicka för video!

Vill man inte banka skinn på egen hand kan man ju anlita en maskin till att göra det. Och nej, jag tänker inte på Jörg Michaels från Stratovarius, även om ”maskin” är en bra benämning där. Nytt från Dave Smith Instruments är den analoga trumsynthen Tempest, designad av Roger Linn.

Undertecknad har svårt att se charmen hos Tempest. När det gäller trummor föredrar jag samplingar (ja, om inte ett riktigt trumset finns att tillgå). Men enligt finsmakaren Calle är det här finfina grejer. Vi får se om han lyckas kultivera mina öron tillräckligt för att jag ska kunna uppskatta den.

Men en sak är säker.

Scott Columbus hade inte gillat den.

Uppdatering av önskelistan

En del vatten har runnit under bron sedan Muffinmannen började titta på synthar. Det är dags att uppdatera önskelistan lite.

Här är de modeller som känns intressanta just nu

Klicka för video!

 

Nord Lead 2x – ca 10,000 SEK.
Har varit med i matchen hela tiden. Nordprylarna är lite som Macdatorer – man betalar mer för namn och design än funktionalitet. Men det finns trots allt ett värde i det. Den råa, primitiva designen, där allting finns framför dig, inspirerar till ljudskapande. Inget menydykande, bara riktiga robusta knappar att vrida och trycka på. Det största minustecknet är utan tvekan att den saknar inbyggda effekter och att den skulle kunna vara lite mer nybörjarvänlig, till exempel genom att ha ljusdioder som indikerar regelinställningar för olika ljud. På plussidan kan nämnas att det är fyra synthar i en, samt att den har fyra oktavers klaviatur.

Klicka för video med Synthjapanen!

 

Novation Ultranova – ca 5500 SEK.
Knattesynth som mot förmodan hänger med i matchen. Här är det menydykande som gäller, men det är inte särskilt djupa dykningar. Väldigt pedagogisk. Är, tillsammans med Rolands Gaia, den enda synth som jag lyckats få ett vettigt ljud ur. Klaviaturet är bara tre oktaver, men det är fullstora och sköna tangenter, som dessutom har aftertouch. Det känns som att den ligger snäppet över alla andra knattesynthar jag har provat. En trevlig liten bonus är att synthen kan automap:as mot mjukvarusynthar. Kort sagt tillåter det att man styr en del parametrar i mjukvarusynthen från Ultranovan. Minus för att den saknar förmågan att stapla eller splitta ljud.

Klicka för video!

 

Dave Smith Instruments Prophet 08 PE – ca 20,000 SEK.
Även känd som Callesynthen. Riktig analog synth, till skillnad från Nord och Ultranova. Samma tänk som Norden: allting up front. Snygg, svart, skrämmande. Hade det inte varit för Calle hade inte den här varit med på listan. Den är för dyr och (känns) för avancerad. Men varje lektion i synthskolan ger mig större förståelse och lite bättre öra. Jag misstänker att om jag skaffar en Prophet 08 PE kommer jag att kunna ha den resten av livet och vara nöjd. Vet inte om samma sak kan sägas för Ultranovan. Men det är ruskigt mycket pengar. Får hålla ett öga på begagnatmarknaden. Än så länge har den dock lägre rank än de två ovanstående syntharna, av nämnda orsaker.

Synthar som inte längre är intressanta:

Roland SH-01 Gaia – för plastig och låter inte så bra.
Moog MiniMoog – I mina drömmar…
Moog Little Phatty Stage II – Det är en Moog, men den är monofonisk och onödigt dyr.
Dave Smith Mono Evolver – För dyr, monofonisk
Dave Smith Mopho – Söt, men monofonisk
Kurzweil PC361 – För mycket menydykande, för lite synthkänsla
Waldorf Blofeld – För mycket menydykande
Korg R3 – Bökigt gränssnitt, låter inte så kul
Roland V-synth – För bökigt gränssnitt, för dyr, för avancerad. Men onekligen häftig!

Lunchbus med Roland

Ivrig att få praktisera lite Callekunskap (ej att förväxla med Kalle Kunskap), smet Muffinmannen iväg för lite lunchsynthande på 4sound.

För att inte bli allt för pillrig i bollen valde jag bebissynthen Roland SH-01 Gaia, som jag tidigare pratat om. Bland annat HÄR. Enkel, superpedagogisk och ser ut som någonting från Toys r us.

Gaia är busenkel av den enkla anledning att den är som tre små synthar i en. Upp till tre ljud blir ett. Man gör ett av dem i taget och mixar dem sedan efter behag och kör slutresultatet genom en effektsektion.

Roland SH-01 GAIA. Klicka för video med Synthjapanen!

Jag pillade och pulade. Målet var att göra en snygg synthpad med lite plingplongljud på toppen.

Resultatet var kanske inte så vackert (långt ifrån), men det var sjukt mycket bättre än allt jag åstadkommit tidigare. (Tidigare försök till ljuddesign kan ni läsa om HÄR).

Glad som en lärka försökte jag givetvis att spela in skapelsen för att Synthgrisens läsare skulle få ta del av det. Gick inte så värst bra. Att hålla telefonen mot en hörlur är inte direkt hi-fi.

Här kommer istället ett tappert försök till beskrivning av ljudet (kanske mest intressant för de som har lite koll på ljuddesign – men jag slänger in en fonetisk beskrivning också, så kan alla vara med):

Först gjorde jag en pad baserad på en triangelkurva. Ganska långsam attack och med en sinuskurva från LFOn som jobbade mot filterdelen och öppnade upp den ganska långsamt. Filtret var även det inställt på att kicka in lite sent (långsam attack). Resultatet blev ett ”…oooOOOOAAAIIIIiiinnnnggggggguuuuuuuääääääÄÄÄÄHHHHHH” (självklart, inte sant?)

Ovanpå det la jag en sågtandsmatta med långsam attack. En oktav lägre än den första paden och lite lägre volym. En fet matta bara. Låter typ ”…zzzzooooooOOOOOOOOO”

Sist med inte minst lobbade jag in ytterligare en triangel, men med kort attack och sustain. Lät lite ”PLING!”.

Tillsammans med lite pannat delay lät det någonting i stil med ”PLINGzzzzzoooooAAAAAIIIIInnnnnnnOOOOOnnnnnngggggguuuuuuäääääääÄÄÄÄÄHHHHHHOOOOOO – Oh -Oh-Oh”

Måste helt enkelt hitta något sätt att spela in ljudet på framöver. Men det var hur kul som helst! Jag måste verkligen ha en synth med hands on-kontroller. Det är så mycket enklare och mer inspirerande att jobba då.

Lunch med Roland

Återvände till 4sound idag för en lunchdejt med Roland. Måste ge cred åt grabbarna på 4sound. De har ett fint utbud i butiken.

Käck yngling var inte på plats dagen till ära så jag fick klämma och känna på egen hand. Det blev inga djupare analyser av instrumenten, lite cocktailmingel bara. Jag tänkte lägga in ett nytt besök i början av nästa veckan och prata lite med käck yngling och andra förståsigpåare. Då kommer jag att ha hunnit youtube:at och googlat grejerna lite mer också.

Klicka på bilderna för att se/höra hur syntharna låter! (Samtliga är av märket ”Roland”)

 

Först ut var den fulsöta lilla Gaia SH-01. Om jag hade en tonåring hemma som ville börja leka med synthar skulle jag köpa den här och den skulle nog räcka i ganska många år. Jätteenkel och intuitiv. För en vuxen människa kändes den dock lite väl plastig och leksaksaktig (den går att driva på batterier som vilken Toys r us-keyboard som helst). Men om inte pengar hade varit en faktor, den kostar trots allt runt 5000 kronor, vågar jag påstå att jag skulle ha en Gaia hemma. Bekväm att sitta i soffan med. Eller varför inte på stranden?

Vet inte riktigt vad som fick mig att prova den dyra Fantom G6. Det är en workstation, en såndär ”vill vara bra på allt”. Mellan 22-27 tusen, beroende på storlek. Men den stod ju där, så varför inte prova? Måste tillstå att det var ett riktigt roligt instrument att leka med. Om jag inte hade några musikerkompisar i hela världen eller om jag skulle leka ensam keyboardtrubadur på onsdagsfärjan mellan Stockholm och Riga skulle jag ta med den här. Det kändes lite som att umgås med en robotkompis. Fin, färgglad och klämkäck. Finns nog inget den inte klarar. Det är ju till och med sin egen inspelningsstudio. Kokar nog kaffe också. Inte alls det jag letar efter, men charmig.
Vill passa på att lovorda gitarr(!)ljudet, något synthar brukar vara ganska dåliga på. Jag roade mig med att shredda loss till lite sköna housebeats och hade hur kul som helst. Pitchbendern fick jobba!

Skäggmonstret med stort S. Rolands monstersynth. V-synth GT, ca 28000 kronor. Att stå framför den här maskinen är lite som att sätta sig i cockpiten på ett jaktplan. Man förstår att det är en synth, men vilken knapp som gör vad är helt obegripligt för en dödlig. Hoppas att käck yngling kan visa lite hur den fungerar nästa vecka. För tillfället nöjde jag mig med att säga ”japp…” och sparka lite på däcken med armarna i kors.

Provade även några Juno-modeller och den märkliga V-combo. Junogänget kändes inte alls lockande. V-combo:n däremot var en väldigt intressant upplevelse. Wannabe-orgel som ser ut som ett stagepiano, med 76 waterfall-tangenter, samt inbyggd D-beam OCH drawbars. Lite som att montera laserkanon och skidor på en bil. Skulle aldrig få för mig att köpa en, men jag måste tillsåt att det var ett av de trevligaste icke-vägda klaviaturer jag provat. Riktigt glad att spela på.

De närmaste dagarna kommer att nyttjas till familjesamkväm, samt emballering av sålda spel. Ni har väl inte missat den officiella Synthgrisentröjan? Finns att köpa här.