4-4-2. Fotboll, orglar och Jensas tändstickor.

 Muffinmannen är spektakulärt ointresserad av att titta på fotboll.

Spela: gärna. Titta: icke.

Dessutom har blir jag allergisk när folk använder fotbollsanalogier. Särskilt i yrkeslivet. Hursomhelst. Jag hade en poäng och den serveras med fotbollsterminologi.

Jag har ju tidigare nämnt att varje keyboardist med självaktning behöver en rigg som består av tre delar: ett piano, en orgel och en synth. Vilken roll de individuella instrumenten spelar är olika från musiker till musiker, men för Muffinmannen ser det ut såhär:

Pianot är den tunga backlinjen. Musikens fundament. Alla mina egna kompositioner har till 95% skrivits på piano – oavsett genre. Vidare går det inte att få ett tyngre sound än pianots. Ett piano och en elgitarr tillsammans används i vissa delar av världen för att bryta malm. Ett strålande exempel på det finner vi bland annat i Edge of Thorns av Savatage. (Klicka för video!) Man kan dribbla bort forwards och mittfält, pianot klarar sig ensamt. Världens mest allsidiga instrument.

Orgeln är mittfältet. Kan spela både defensivt: brottartunga kompmattor, skönt häng, löst jabbande på tangenterna för snygga effekter; och offensivt med välljudande och själfyllda solon. Orgeln har dessutom fördelen att den kan förvandlas till ett rytande vilddjur på ett sätt som pianot inte kan. Historiens främste Hammondtämjare, Jon Lord, berättar mer HÄR.

Synthen är den välbetalda forwarden. Killen som gör minst av alla spelare, men som får mest betalt och får stå i rampljuset mer än de andra. Zlataninstrumentet. För Muffinmannen är synthen primärt ett leadinstrument. Visst kompar synthen också stundtals, med pads och liknande. Men det är då på ett betydligt mer annonymt sätt än piano och orgel. Det är som spjutspets den verkligen kommer till sin rätt. Man ställer sin MiniMoog ovanpå sin Hammondorgel och kliver loss a la Rick Wakeman.

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag känner att jag har försummat mittfältet en smula. Gjorde ett lunchbesök på Musikbörsen idag igen. För trött för att orka göra någonting vettigt (frågan är om man kan göra någonting ”vettigt” i en musikaffär?) satte jag mig ned och jammade lite blues med mig själv. Blues kan man inte spela på en synth. Det låter bara fel. Så det fick bli ett piano först.

Blues på ett ensamt piano är störtskönt och hur roligt som helst, men det kräver engagemang. Pianot låter dig inte ta några genvägar. Du måste jobba för att det ska svänga. Båda händerna måste vara väldigt aktiva för att det inte ska låta för tomt. Är man lite trött och såsig i hjärnan finns det bara en sak att göra.

Sätta sig vid orgeln.

Orgeln är en god vän. Han öppnar dörren, säger åt dig att slå dig ned i soffan och käka chips. Givetvis kan man gå loss som en blådåre, till exempel den holländska Hammondfantomen Leon Kuijpers, men man kan lika gärna göra som min orgelbroder Jensa brukar förespråka: Kila fast ljusa E med en tändsticka, slå på fullt leslie, luta dig tillbaka och tänd en cigg. Få instrument kan säga så mycket med så lite.

Efter att ha jammat lite slow blues med mig själv insåg jag hur viktigt det är med en respektabel orgel i riggen. Jag vill ha riktiga drawbars och allt annat lull-lull. Inte en keyboard med orgelljud. Det ska ju vara feeeeeeling!

New Hammond B3 MKII

Nu kommer jag nog aldrig att ha råd att köpa en riktig Hammond B3. En ny Hammond B3 Mk II kostar 239,000 SEK. Dessutom tar den ju upp ganska stort utrymme. Alternativet är att köpa en begagnad, men även där kan prislappen sticka upp till sexsiffrigt och då måste man dessutom leka mekaniker emellanåt.

Men det finns billigare alternativ. Hammond, för det ska vara Hammond, har sin XK-serie som verkar klart intressant. Flaggskeppet där heter XK3C och skulle passa attans fint i riggen. Kostar bara en tiondel av den stora pjäsen. Till och med ”budgetvarianten” XK1 för 10,000 SEK låter intressant.

Hammond XK3C – Klicka för demovideo!

En sak är klar: en orgel behövs. 

Uppdatering av önskelistan

En del vatten har runnit under bron sedan Muffinmannen började titta på synthar. Det är dags att uppdatera önskelistan lite.

Här är de modeller som känns intressanta just nu

Klicka för video!

 

Nord Lead 2x – ca 10,000 SEK.
Har varit med i matchen hela tiden. Nordprylarna är lite som Macdatorer – man betalar mer för namn och design än funktionalitet. Men det finns trots allt ett värde i det. Den råa, primitiva designen, där allting finns framför dig, inspirerar till ljudskapande. Inget menydykande, bara riktiga robusta knappar att vrida och trycka på. Det största minustecknet är utan tvekan att den saknar inbyggda effekter och att den skulle kunna vara lite mer nybörjarvänlig, till exempel genom att ha ljusdioder som indikerar regelinställningar för olika ljud. På plussidan kan nämnas att det är fyra synthar i en, samt att den har fyra oktavers klaviatur.

Klicka för video med Synthjapanen!

 

Novation Ultranova – ca 5500 SEK.
Knattesynth som mot förmodan hänger med i matchen. Här är det menydykande som gäller, men det är inte särskilt djupa dykningar. Väldigt pedagogisk. Är, tillsammans med Rolands Gaia, den enda synth som jag lyckats få ett vettigt ljud ur. Klaviaturet är bara tre oktaver, men det är fullstora och sköna tangenter, som dessutom har aftertouch. Det känns som att den ligger snäppet över alla andra knattesynthar jag har provat. En trevlig liten bonus är att synthen kan automap:as mot mjukvarusynthar. Kort sagt tillåter det att man styr en del parametrar i mjukvarusynthen från Ultranovan. Minus för att den saknar förmågan att stapla eller splitta ljud.

Klicka för video!

 

Dave Smith Instruments Prophet 08 PE – ca 20,000 SEK.
Även känd som Callesynthen. Riktig analog synth, till skillnad från Nord och Ultranova. Samma tänk som Norden: allting up front. Snygg, svart, skrämmande. Hade det inte varit för Calle hade inte den här varit med på listan. Den är för dyr och (känns) för avancerad. Men varje lektion i synthskolan ger mig större förståelse och lite bättre öra. Jag misstänker att om jag skaffar en Prophet 08 PE kommer jag att kunna ha den resten av livet och vara nöjd. Vet inte om samma sak kan sägas för Ultranovan. Men det är ruskigt mycket pengar. Får hålla ett öga på begagnatmarknaden. Än så länge har den dock lägre rank än de två ovanstående syntharna, av nämnda orsaker.

Synthar som inte längre är intressanta:

Roland SH-01 Gaia – för plastig och låter inte så bra.
Moog MiniMoog – I mina drömmar…
Moog Little Phatty Stage II – Det är en Moog, men den är monofonisk och onödigt dyr.
Dave Smith Mono Evolver – För dyr, monofonisk
Dave Smith Mopho – Söt, men monofonisk
Kurzweil PC361 – För mycket menydykande, för lite synthkänsla
Waldorf Blofeld – För mycket menydykande
Korg R3 – Bökigt gränssnitt, låter inte så kul
Roland V-synth – För bökigt gränssnitt, för dyr, för avancerad. Men onekligen häftig!

Urkraften hos vintagesynthar – MiniMoog!

Kände att jag var tvungen att dela med mig av det här demonstrationsvideoklippet av Marc Doty. Vilken fantastiskt vacker maskin! Syntharnas synth, i min värld. Urmodern. Kostar därefter också.

Efter en schysst Hammond B3 tror jag att Minimoog är världens vackraste instrument. Så naken, så rå, så ”in your face”! Och ljudet sen då…

Den här bilden är orgasmiskt vacker. B3:a med MiniMoog ovanpå.

 En fin gammal Moog är som ett årgångsvin – man öppnar korken, dricker upp det och blir berusad av det!

Vill minnas att keyboardlegenden Rick Wakeman för ett par år sedan kallade Moog:en för den ultimata synthen. Spotifaja gärna hans plattor  ”The Six Wives of Henry VIII”, ”Journey to the Centre of the Earth” och ”The Myths and Legends of King Arthur and the Knights of the Round Table” för en bra demonstration av hur en MiniMoog kan användas för att skapa sagolik musik.

Har lagt till en sida överst som heter ”Önskelistan”. Där kommer jag att lista de synthar som jag är nyfiken på. Den kommer att uppdateras under resans gång.