Kände att jag var tvungen att dela med mig av det här demonstrationsvideoklippet av Marc Doty. Vilken fantastiskt vacker maskin! Syntharnas synth, i min värld. Urmodern. Kostar därefter också.
Efter en schysst Hammond B3 tror jag att Minimoog är världens vackraste instrument. Så naken, så rå, så ”in your face”! Och ljudet sen då…
Den här bilden är orgasmiskt vacker. B3:a med MiniMoog ovanpå.
En fin gammal Moog är som ett årgångsvin – man öppnar korken, dricker upp det och blir berusad av det!
Vill minnas att keyboardlegenden Rick Wakeman för ett par år sedan kallade Moog:en för den ultimata synthen. Spotifaja gärna hans plattor ”The Six Wives of Henry VIII”, ”Journey to the Centre of the Earth” och ”The Myths and Legends of King Arthur and the Knights of the Round Table” för en bra demonstration av hur en MiniMoog kan användas för att skapa sagolik musik.
Har lagt till en sida överst som heter ”Önskelistan”. Där kommer jag att lista de synthar som jag är nyfiken på. Den kommer att uppdateras under resans gång.
Nyttjade lunchrasten till att smita iväg till 4sound på Folkungagatan för att klämma lite på my preciousesssss… Har ju faktiskt aldrig gosat med dem i verkligheten.
Högst upp till vänster är min ena lilla flört…
Det första man ska ha klart för sig är att de här maskinerna kräver engagemang för att förstå vad man håller på med. Det är bara att släppa den manliga stoltheten och bekanta sig med instruktionsboken om man ska ha en chans att nyttja den fullt ut. Min Korg SV-1 hemmavid är det motsatta, extremt intuitiv och enkel (på ett bra sätt). Men man får vara positiv – Kul med utmaningar!
Första intrycket är att det går att göra extremt mycket med Nord:en. Det är fyra synthar i en. Lägg dem bredvid varandra, stapla dem på hög eller kör dem en och en. Dock störde jag mig lite på anslaget. Det kändes som att tangenterna reagerade lite sent för att vara en synth. Fick behandla dem lite som ett piano, fast utan att få exaktheten i en vägd klaviatur. Kanske en vanesak.
Lilla tjockis-Moog:en gav inte ett lika positivt första intryck. Den är snyggare och har ett betydligt bättre klaviatur än Nord:en. Riktigt skön att spela på. Dock känns den inte alls lika mångsidig. I ärlighetens namn ska det sägas att Moog inte på något sätt försökt vara det heller. Nord:en är en digital simulering av fyra synthar. Moogen är EN synth. Lite som att anklaga en HD för att inte vara en japansk supersporthoj. Men däri ligger även kruxet. Synthar och motorcyklar verkar inte vara så olika. Antingen satsar jag på den moderna höghastighetslösningen som har 2000-talets alla godisbitar, eller så kör jag på charm och personlighet.
Men det ska läggas in en reservation. Beskrivningen av Moog Little Phatty Stage 2 som en retrosynth fungerar om man rör sig i normala kretsar (vilket jag sällan gör). Min kamrat Calle opponerade sig ljudligt mot det synthar jag valt att kika på. Han menade att moderna, digitala synthar bara är onödigt dyra och bleka kopior av de analoga orginal de försöker återskapa.
Lite CD vs Vinyl liksom.
Både Nord:en och Tjockis-moog:en är djävulens påfund i hans ögon. Han tipsade mig istället om en Moog Prodigy från 1979 (ca 7500:- begagnad). Man måste ju tillstå att den låter finfint:
Som jag ser det finns det två vägar som jag kommer att följa parallellt. Old school eller Nu Skool. I nuläget är båda lika intressanta!
synthgrisen 