Så var sagan slut.

Så kom då äntligen dagen.

Grisen som stötts, blötts, götts och stundtals glömts bort, leddes så äntligen fram till slakt. Efter mycket velande fram och tillbaka fick Muffinmannen äntligen sin synth. Eller vänta… Synth? Nej, det blev inte en sådan. Spännande djupdykningar i den outforskade djungel som är ljuddesign fick kliva åt sidan för bekvämligheten och nyttan hos en workstation. En stor, svettig och fullstor 88-tangenters best.

Inledningsvis hade jag tittat på gräddan av eliten: Korg Kronos eller Nord Stage 2. Fantastiska instrument, men de levde helt enkelt inte upp till sina astronomiska prislappar. En mer ekonomiskt hållbart alternativ fanns helt klart i Kurzweils PC3K-serie, men den erbjöd inte mycket som inte den gamla PC3-serien hade (förutom en rejäl prishöjning). Ju mer jag provade, läste och lyssnade så insåg jag att det händer ganska lite rent ljudmässigt när man börjar klättra uppåt i priskategorierna. Ofta delar de lite billigare instrumenten ljudmotor med sina betydligt dyrare storebröder. Det man betalar onödigt dyra pengar för är oftast ganska enkla saker som samplingsmöjligheter, fler kontroller etc. Med örat är det svårt att höra vad som motiverar en prishöjning med 10-15 tusen kronor. Men visst, hade pengar varit helt irrelevant hade jag givetvis slagit till på grädde-mos-och-körsbär-på-toppen-varianten på stört. Och kört hem den i min Porsche,

Yamaha MOX8

Till slut stod jag och velade mellan Kurzweils PC3LE-serie och Yamahas MOX-serie. Båda två ”budgetmodeller” (i den mån ett instrument för ett femsiffrigt belopp kan kallas ”budget”), men som använder precis samma ljudmotorer som respektive märkes flaggskepp, PC3 och Motif XS. I slutändan föll valet på MOX8, baserat på att av allt det onödiga lull-lull som jag troligtvis inte kommer använda, så verkade Yamahan ha det mest intressanta.

Men synthen då??? Är det säkert någon som skriker. Jag har inte gett upp tanken. Jag kommer att skaffa en synth tids nog. En liten busenkel rackare. Troligtvis en GAIA eller en Novation Ultranova. Billiga, enkla, går att ha i knät. Men det är inte längre något som jag intensivt trånar efter, utan mer en kul liten bisyssla som kan få utrymme när ekonomin tillåter.

Jag vill rikta ett stort tack till alla de som hjälpt Synthgrisen på dess resa. Vare sig hjälpen har kommit i form av ekonomiska bidrag, tips & trix eller uppmuntrande och uppskattande ord har den betytt mycket. Tack för att ni har läst, kommenterat och gillat inläggen. Nu äter vi bacon!

Grisen promenerar ned till ‘the crossroads’ i hopp om att Televinken ska hjälpa honom över gatan.

Myten säger att den legendariske bluesgitarristen Robert Johnson från början var en ganska usel gitarrist som buades av scenen när han spelade. Han ska sedan ha försvunnit under några år, för att sedan komma tillbaka som en av den tidiga bluesens verkliga giganter. I den amerikanska södern kunde detta givetvis bara förklaras med att han sålt sin själ till djävulen i utbyte mot lite vassa chops på gitarren. Många av er är säkert bekanta med storyn genom den småsöta filmen Crossroads med han den där Karate Kid-Raffe och gitarrfantomen Steve Vai.

Synthgrisen, numera bosatt i Sveriges svar på den amerikanska södern: Jakobsberg, har nu kommit fram till samma vägskäl som Blues-Robban en gång besökte. Men nu handlar inte dealen om själ mot talang, utan om en from och kristen synthesizer eller en smutsig och ondskefull rompler.

Rompler. Substantiv. Engelskt slanguttryck för digitalt klaviatur vars ljudbank i huvudsak består av samplingar. Att jämföras med en synth, där användaren själv skapar ljudet från scratch. Den förra är en Ikeamöbel, den senare en bit trä och några verktyg. Helfabrikat vs hemlagat. Ja, ni hajar.

Synthen är verktyget i den ädla konsten ljuddesign. Trilsken, svårmodig och kräver åratal av träning för att låta bra. Romplern är livemusikerns vän – enkel och effektiv.

It all boils down to vilket fokus jag vill ha. Tanken med grisen var en synth. Punkt. Sitta hemma och skriva fram kosmiska ljud och bara må bra. Men tillvaron har förändrats lite. Det vore trevligt med en lite bättre rigg till livegigen. Just nu består den av min älskade Korg SV-1 som grundpelare och den inte alls särskilt roliga Korg X50 som utfyllnad.

Muffinmannens nuvarande rigg.

Å andra sidan är det mest jag själv som besväras av X50s kvalitetsbrister. Fulla människor som ylar efter Springsteen-låtar klockan ett på natten är nog inte lika petiga med ljudbilden. Frågan är om Muffinmannen själv kan leva med det?

Det som framför allt talar för en renodlad synth är det faktum att jag inte har någon. Faktum är att jag aldrig har haft någon (vilket mina tappra försök till ljuddesign tydligt indikerar. För er som inte minns: Ett litet steg för Muffinmannen). Ljuddesign är en helt ny del av musiken för mig. Terra Incognita. Och få saker är ju så tillfredsställande som att hitta nya sätt att kanalisera sin konstnärlighet på. Frågan är bara om det behovet är lika starkt?

Vad har då allt det här med Robert Johnson att göra? Jo, nu är det nämligen som så att Kurzweil har släppt sin 61-tangenterversion av sitt nya flaggskep PC3K (ett av få monster som grisen skulle kunna tänkas ha råd med). Med en sådan pjäs ovanpå SV-1:an skulle Muffinmannen låta finfint i alla situationer. Tja, om man frånser det faktum att jag fortfarande inte har en Hammond B3 med en liten MiniMoog på toppen precis till höger om pianoriggen, vill säga. Men ge mig ett sexsiffrigt belopp och ett par starka roddare så löser sig det också.

Nu kom vi bort från ämnet igen.

Jaja, summa sumarum. Synthgrisen står vid the crossroads. Är han ädel och kör vidare på synthspåret eller säljer han röven till Belsebub för en quick fix i form av en rompler?

Rise of the pig!

Likt grisen fenix har Synthgrisen vaknat ånyo!

Mycket vatten och geggamoja har flutit under bron sedan sist. Förhoppningsvis är det harmoni och glädje som gäller framöver.

Stay tuned!

Kannibalism. Den bra sorten.

”Han åt upp den! Han åt verkligen upp den.”

Något i den stilen gissar jag att man för några månader sedan kunde höra bland Rolands tekniker borta i det radioaktiva landet Japan.

Vem är det nu som har ätit vem?

Jo, Rolands nya monster, Jupiter-80, har mer eller mindre slukat sin lillebror Gaia och därtill hällt på lite extra sås. Muffinmannen gillar ju som bekant inte menydykande för att ratta synth, men kika på den här lilla skärmdumpen från Jupiter-80:

Klicka för större bild!

Väldigt lik lilla Gaia. Ta nu i beaktning att Jupiter-80 har pekskärm! Det går alltså att på bästa surfplattemanér ratta ljud direkt på skärmen. Jupiter-80 går från klarhet till klarhet. Kan man inte se det som att man får två instrument i ett? Eller att man sparar 5500:- när man köper Jupiter-80?

Vi får givetvis inte glömma bort det djupt tragiska i den här historien: Någonstans i Japan ligger en massa söndertuggade Gaia-chassin. Ingen vet hur de hamnade där. Ingen utom Muffinmannen.

Nu ska det givetvis sägas att även Korg Kronos stoltserar med samma funktionalitet. Den kan dessutom koka kaffe och gå ut med hunden åt dig.

Grisen lägger en kabel

 Muffinmannen inreder nya lyan. Än så länge finns det ju ingen synth att möblera med, men man måste ju planera för framtiden.

Skrivbordet, med bildskärm och (i framtiden) högtalare,  står mot ena väggen. 90 grader till vänster står pianot. Rotera ytterligare 90 grader åt samma håll och vi finner platsen där synthstativet ska stå. Två eller tre våningar? Bra fråga… Hursomhelst är det bra att ha en schysst snurrstol!

Datorn står till höger om skrivbordet. Ljudkortet står på skrivbordet, till höger om skärmen. Till vänster om skärmen vill jag ha en liten mixer.

Tanken är sedan att koppla en väldans massa kablar. Alltifrån midi/usb- och linekablar till strömkablar och diverse pedaler. Lägg därtill allting som ska kopplas in i datorn. Någon sorts magisk kabelkanal kommer att behövas.

Kan nog vara bra med lite papper och penna för att ränka på vad som kopplas vart. Men det är klart: det finns ju ingen synth att koppla in.

Än.

Grisen listar tungviktare

Grisen har börjat böka i nya trädgårdar. Keyboards med mer än bara synthfunktion har börjat locka. Här är en sammanställning över de intressanta aktörerna och några tankar kring varje:

Klicka för video!

Roland Fantom G6, ca 24,000 SEK
Verkar smidig och trevlig. Plus för sömlös ljudövergång.

Klicka för video!

Korg Kronos 61 (inte släppt i Europa än), ca 30,000(?) SEK
The mother of all workstations. Bäst på ALLT(!), med en prislapp därefter…

Klicka för video!

Kurzweil PC3 K8, ca 24,000 SEK
88 vägda tangenter. Mycket potent pjäs med en ganska angenäm prislapp. Om Kurzweil får ändan ur och släpper en 61-tangentersversion av den, med en prislapp runt 20-strecket, är den högintressant. Minus för gränssnittet.

 

Klicka för video!

Nord Stage 2 Compact, ca 28,000 SEK
Fin och röd. Plus för hands on-kontroller till allt. Mycket bra piano- och orgelljud. Minus: ingen sömlös övergång vid ljudbyten. Inte lika stark under skalet som rivlerna. Dyr.

Klicka för video!

Roland Jupiter 80, ca 28,500 SEK

Fantastiska ljud, stark VA-synthmotor. Minus: bara fyra drawbars.

 

 

Andra pjäser som inte känns fullt lika spännande:

Yamaha Motif XF 6

Korg M3 Expanded

Lady in red – den våta drömmen

Muffinmannen fortsätter att drömma om kryssningsfartyg och rymdfärjor.

Den våtaste av drömmar innehåller bara en pjäs.

En röd pjäs.

Klaviaturens Ferrari.

Nord Stage 2 Compact - läs mer här!

 

Nord Stage 2 Compact. Ca 28,000 SEK

 

 

 

Galet dyr jämfört med det som hittills har kikats på, men man får väl alltid drömma?

Har nästan allt Muffinmannen vill ha (inget enskilt instrument har allt).

Plötsligt känns Synthgrisen väääldigt tom…

 

Dags att klä grisen i lite finkläder?

Logiken ser ut såhär: Sångjobb = pengar till Muffinmannen. Keyboard-/pianojobb = pengar till grisen. Det känns väl rättvist.

Det har mest varit sångjobb den senaste tiden, men det lutar åt lite mer keyboardjobb till hösten. Dags att se över om inte vagnsparken behöver fräschas upp lite. Det kanske inte räcker med ”bara” en fräsig synth?

Blir det tillräckligt med jobb kan det ju vara en tanke att investera i någon sorts rymdfärja! Muffinmannen är en varm förespråkare för keyboardriggar som ser ut som månbas Alpha. Dessutom är stagepianot oförskämt tungt att släpa runt på.

Rymdfärja?

Tål att tänkas på. Den som lever får se.

Men givetvis måste jag ha en synth.

Också.

Grisen provar yxor. Eller: ”varför keyboardister aldrig får ligga”

 Det svåraste som finns i hela världen är att se klok och ball ut när man hänger på sig en ”keytar”.

I teorin är det en väldigt vettig lösning för att ge den uppmärksamhetstörstande keyboardisten en möjlighet att dela strålkastarljuset med gitarrmasturbatörer.

Dessvärre ger det inte alltid önskad effekt.

Fråga dig själv – om du hade rätt läggning/kön – vem av dessa skulle du vilja ligga med efter ett gig?

 

Ligga med Doug Aldrich...

...eller ligga med någon av de här fräcka gossarna?

 

 

 

Muffinmannen kände dock, trots det faktum att det skulle innebära ett nackskott för sexappealen, att han var tvungen att hänga på sig en yxa för att se om han inte kunde få lite Wakemanfaktor (en av få människor som kan bära en keytar med värdighet – troligtvis tack vare manteln).

 

Roland AX Synth var det bästa butiken hade att erbjuda. Föga förvånande var känslan allt annat än behaglig. Man står med sex kilo otymplig plast på höften och hur man än försöker finns det ingen pose som heter ”yeah baby!” när man bär på en keytar.

 

Näe, istället blir det till att parkera sin lilla stjärt bakom det stationära klaviaturet och sprida illvilliga rykten om övriga bandmedlemmars obehandlade könssjukdomar innan giget. I kärlek och krig…

 

Soffpotatis

Tanken på att ha en liten lättarbetad knähundssynth blir mer och mer lockande för Muffinmannen. Kunna sitta i soffan i nya lägenheten och trolla fram spännande ljud.

Problemet är ju bristerna hos de små liven – de låter ju inte så bra. Å andra sidan låter ju inte de stora dyrgriparna särskilt bra i händerna på mig heller.

Roland Gaia är den mest användarvänliga av samtliga juniorer, men det känns lite svagare än konkurrenten Novation Ultranova. Å andra sidan har jag sett videos med skickliga typer som lyckas få bra ljud ur Gaian. Kan inte länka då jag skriver det här inlägget på telefonen. Men den kanske är ett vettigt val trots allt? (Calle hämtar vigvatten och krucifix).

Efter allt ståhej den senaste tiden är Muffinmannen något trött i hjärnan. Vi får se hur tankarna går när tillvaron stabiliserats något.